Det börjar sjunka in nu.
Min plats blir allt mer opersonlig, jag har tusen saker att
släpa hem (fast en del lämnar jag kvar), och alla mina små
kom-ihåg-lappar är borta för nu behöver jag inte komma
ihåg att göra det och det och det varje månadsskifte/vecka.
Jag kommer sakna jobbet, litegrann. Men samtidigt är det en
sådan obeskrivlig lättnad att få lämna det, lämna alla konstiga
uppgifter till någon annan, slippa ta ansvaret för tusen saker
som egentligen inte är viktiga.
I stället ta ansvaret för det viktigaste som finns, ett barn. Mitt barn.
Det känns så rätt som det någonsin kan bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar