Igår vid den här tiden satt jag på Frasses i Tönnebro
på väg hem. Då hade jag gråtit en timme i bilen för att
jag inte ville hem till vardagen och framför allt för att jag
inte ville lämna mitt älskade Hälsingland.
Två veckor till hade jag velat ha, och behövt tror jag, för
jag känner inte den minsta glädje över att vara tillbaka.
Åh, det var inte meningen att detta skulle bli ett bittert inlägg,
sorry. Nu är det fika...
Har svarat på ett gäng kommentarer nu, ursäkta att det dröjde. =)
6 kommentarer:
Jag är lite rädd att den där känslan ska infinna sig även för mig när det är dags att ta steget mot arbetsplatsen.
Ska vi starta eget?
S: Jaaa!! Det gör vi!! :)
Ish, den där känslan är inte kul! Jag kan lova dig att om jag haft kvar mitt gamla jobb så hade jag känt likadant =/
*kram*
Ehm...då ska jag bara försöka komma på vad jag vill och vad jag är bra på!
Det kommer att bli bättre snart, lovar. Det där är en klassisk känsla när vardagen gör sig påmind.
Miss M: tack raring! Kram!
S: hm, det är ju det där med vad man vill ja...
Molly: Ja du har rätt, det blir bättre... Kram!
Skicka en kommentar