Igår var vi på begravningen av Fias farmors moster.
Fint och sorgligt.
Fia var väldigt lugn (precis som mina syskonbarn alltid
varit i kyrkan) och verkade uppskatta orgelmusik,
hon spärrade upp ögonen och lyssnade intensivt.
Efter begravningen var det mottagning och det var
väldigt trevligt. Förr hade jag svårt att förstå hur
man kunde skratta och vara glad efter en begravning
men egentligen är väl det bästa sättet att hedra den
som gått bort.
När vi kom hem blev jag jättetrött, skönt trött.
Och idag kunde vi inte lösa melodikrysset för
hemsidan vägrade samarbeta.
2 kommentarer:
Mmm, det där med skratten på begravningskaffet har jag också lite svårt för... men samtidigt är det ju en lättnad över att begravningen är över, något man gruvat sig för länge. Och som du säger, som att hedra den avlidne också. Inte bara gråta.
Kram på dig!
Camilla: Kram!
Skicka en kommentar