tisdag 12 juli 2011

Förlossningsberättelse

Ok, här kommer en lång lång förlossningsberättelse. Jag har inga fakta eftersom jag inte sett min journal än, men så här gick det till i alla fall. Jag har bara öst på så styckeindelning osv är helt åt fanders, men så får det vara. Here we go!

Den 24 juni vaknade jag 2.15 på natten av onda sammandragningar och en rosa flytning. Vi trodde först att det var dags, men det var snarare början på pinvärkarna som satt i varje dag efter det.
Den 30 juni började latensfasen enligt förlossningen, jag rinde nämligen in eftersom det kom blodstrimmor och värkarna började komma var sjätte minut.
Kl. 5.00 på morgonen den 1 juli avbokade jag dagens besök till barnmorskan eftersom jag då haft så täta värkar att jag var säker på att det skulle bli bebis. Men så avtog värkarna... min tid fanns kvar så vi åkte dit och fick veta att jag börjat öppna mig, kanske ½ cm. Hon gjorde en hinnsvepning, drog lite i livmodertappen som var på väg att utplånas och trodde att bebis skulle komma innan helgen var slut.

På lördagen började värkarna göra riktigt ont, det kändes som att magen skulle implodera och de kom oftare och oftare. Mellan 6.30 på morgonen och 20.30 på kvällen räknade jag 160 värkar. Vi ringde in på em. men eftersom jag var förstföderska fanns ingen anledning för mig att åka in ansåg de.
Så jag rullade höfter, stod på tå, hävde mig över sängen... När det var dags för furstebröllop i Monaco låg jag i soffan med tårarna strömmande; för att jag var så trött av sömnbrist, rörd av ceremonin och trött på att ha ont.

På kvällen blev det ganska outhärdligt och värkarna kom ung. varannan minut. Jag kom på att det hjälpte att gå snabbt runt matsalsbordet, och när inte det hjälpte så började jag jogga runt. När Daniel ringde in till förlossningen (jag fixade inte det) och de frågade om de inte kunde få prata med mig fick de höra just det: det går inte för hon håller på att springa runt bordet. :)
Hur som helst fick vi komma in, fast det var väl inte öppna famnen direkt.

Väl där hade jag svårt att fokusera på dem som tog emot oss, jag fick ctg påkopplat och bröt nästan ihop när jag fick nästa värk och den visade på 33. Jag hade inte ens i närheten av ont när vi var in på kontroll och den visade 55 så jag började fundera över vad som var fel.
När barnmorskan kom in och hade undersökt mig visade det sig att jag var 6 cm öppen. Puh. Jag var alltså inte knäpp, det var apparaten som visade fel.
Jag fick ha mina värkar ett tag, det var full fart på förlossningen så jag blev lämnad i fred, precis som jag ville. Efter ett tag kom de och pratade smärtlindring. Ingen epidural sa jag. Ok. Men gärna lustgas. Ok. Den kopplades in direkt och blev min bästa vän. Vid varje värk hävde jag mig upp på tå, drog in lustgas för allt vad jag var värd och lutade mig över sängen så att Sofias hjärtljud försvann. Haha.
Sen blev det ingen annan smärtlindring. Jag värkade på, pratade med Daniel mellan varven och fotade magen. Barnmorskan kom in någon gång och sa att nu var jag helt öppen men hon skulle bara avsluta en annan förlossning, sen skulle hon komma till mig. Hon ville så gärna vara den som förlöste mig.
Så jag ställde mig på knä i sängen, andades vidare och blev masserad på ryggen av Daniel. Somnade nästan på kuppen. Jag tror jag kan ha fått krystvärkar som jag stod emot eftersom jag väntade på Sanna och Karin.

Äntligen kom de tillbaka till mig. Då var klockan ung. 4.15 och jag hade varit där i 7 timmar. Eftersom jag hade så långt mellan krystvärkarna skulle jag ta i extra mycket varje gång sa Sanna. Jag pressade på men var så trött och det gjorde ont. Mellan krystvärkarna somnade jag nästan. :) En halvtimme och 5-6 krystvärkar senare var hon ute. Det brände och sved men det som fick mig att ropa aj var när hon petade in två fingrar just när huvudet skulle ut, fy tusan vad det gjorde ont.

Så kom hon då, mitt älskade lilla barn, kl. 4.47 på morgonen. Känslan när jag fick henne på bröstet kommer jag aldrig glömma, så overkligt underbart det var!! Nästan det första hon gjorde var att kissa på mig, busunge.

Hon var inte så nöjd när hon kom utan låg på mitt bröst och grät. Efter en stund hände det som vi pratat om som mardrömsscenario: barnmorskan tog med sig mitt barn, och min man, ut. De skulle kolla hennes andning och sen till 69:an för observation. Jag blev sydd, 4 stygn, små skador enligt barnmorskan, men fick ändå lustgas när de sydde. Jag fick faktiskt beröm av både barnmorskan och sköterskan, de tyckte det var fantastiskt att jag klarat mig så mycket själv, utan bedövning och utan att klaga. :)

Sen blev jag lämnad ensam, och somnade. Vid 7-halv 8 på morgonen kom sköterskan och sa att nu hade jag en liten dotter som ville amma. Hurra vad glad jag blev! Jag fick frågan om jag ville åka rullstol dit men det kändes ju larvigt så jag fick först kissa, sen promenera bort till avd. 69. När jag kom in i rummet satt Daniel med Sofia på bröstet. Vilken underbar syn!! Jag fick henne till mig och så fick hon äntligen amma. Efter frukostbricka (mm, varm choklad & mackor!!) kom läkaren och sedan fick vi komma upp till BB.

Därefter följde alltså två nätter på BB, hemfärd, kontroll 2 ggr/dag och återinskrivning.
Men nu är vi hemma, idag var vi på BVC och Sofia hade gått upp i vikt till 3200 gram.

5 kommentarer:

Mollys Blog sa...

Härligt Emma, är så glad för din skull; hon är ljuvlig! Kram!

Librarybeth sa...

Att föda barn är nog det starkaste och maffigaste man kan vara med om.... för både mamman och pappan!

Miss M sa...

Blir lika rörd varje gång jag läser en förlossningsberättelse idag! Det är liksom så stort! Fantastiskt duktid du var Emma! Och Sofia, vilket sött namn <3
Kram till er sötnosar!

P.S kan du amma? Det tar vikten som bara den! Hade bara mjölk i 3 veckor, rasade i vikt innan, men tom gått upp 2 kg nu =/

Fifi sa...

Vad du kämpade på! Och jag tycker att det låter som en bra förlossning :) Spännande läsning!

Camilla sa...

Det låter så lätt och enkelt för dig vännen! Skönt att det gick bra och förhållandevis lätt.
Kram!