torsdag 10 februari 2011

Inget för den med klaustrofobi

Magnetröntgen.
Som att sitta fast i ett cementrör på en byggarbetsplats med
en slagborr precis intill örat. I 30 minuter. Ungefär så.

Ett par cm hade jag iaf. från nästippen till taket, kändes riktigt
luftigt. Jag avböjde musik i hörlurarna för radio kan ibland vara
den värsta formen av tortyr. Blundade mest hela tiden och
försökte låta bli att tänka på när det killade i halsen eller
kliade på benet. Jag är inte klaustrofobisk så det gick bra,
det kändes ok, jag räknade minuter och försökte vila.

Bebisen gillade inte de tunga plattorna som magen och armarna
var fastspända under. Den protesterade vilt med välriktade sparkar.

Efteråt känner jag mig helt mörbultad. Helt bedövad.
Vill bara sova.
Ryggen värker värre än någonsin, bäckenet känns stelopererat
och huvudet önskar jag gick att lyfta av ett tag så jag slipper känna
hur ont det gör.

Jag är väldigt väldigt förvånad över hur jag kan må så dåligt av en
simpel röntgenundersökning.

5 kommentarer:

Frida sa...

Hu, det låter fruktansvärt. Men så är jag klaustrofobisk också. Fortsätter hålla tummarna för bra resultat!

Jessica sa...

Stackars dig! Att behöva må dåligt efteråt på cuppen. Det är ju droppen! Vad är det man tittar efter på en sådan där röntgen? Noll koll, det är jag det! kram på dig!

Camilla sa...

Usch, det där låter inte alls trevligt. Jag har inte riktigt hängt med här, varför måste du göra MR?
Kramar!

elisabet sa...

Usch det låter hemskt, fick du inget lugnande innan du åkte in i maskinen? Skönt att du har det bakom dig nu!

Omentjej sa...

Alla: Hoppas jag slipper göra om det.

Man hade kanske kunnat få lugnande men jag var helt oförberedd på hur det skulle vara. Hade en "nödknapp" att använda vid panik, men det behövdes inte.

I mitt fall kollade man upp myomet i magen för att försöka se om det är en godartad tumör. Det är, såvitt jag förstått, bättre för bebisen med MR än vanlig röntgen.