torsdag 7 november 2013

Om att se en ljusning

Margit och Sven
Det har varit en tung höst det här. Jag har varit trött och deppig, inte orkat eller haft lust till just någonting. Resultatet av en rad olika händelser både privat och jobbmässigt.

En av de tyngsta sakerna är alla dödsfall. Bara i år har tre medlemmar ur släkten gått bort. Först var det min högt älskade faster, det var så chockartat att jag fortfarande knappt har förstått det. Ofattbart. Året innan gick min lika högt älskade morbror bort, även där gick det chockartat fort.
Nu i höst gick farmors lillasyster och lillebror bort. Margit och Sven, de på bilden.

Men för att koppla inlägget till rubriken: idag kändes det plötsligt som att dimman lättade litegrann. Jag hoppas det var den vändning jag längtat efter. Poff, så mådde jag lite bättre. Tänk om det funkade så enkelt med sjukdomar också.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Många dödsfall på kort tid är jobbigt. I våras gick tre av mammas syskon bort med en månads mellanrum. Tog hårt, mest på min mamma såklart.

Skönt att höra att du mår lite bättre. Håller tummarna för att det är bestående. Kram

Camillas dagar sa...

Usch... så tungt! Hoppas verkligen att det vänder snart. Jag tycker också att den här hösten varit ovanligt mörk, vaknar på nätterna och ligger och ältar och funderar.
Kram till dig!