Det känns lite som rubriken lyder faktiskt, jag börjar så smått återvända till ork och kraft.
Under denna höst har jag, förutom depp och orkeslöshet, lidit av återkommande hallucinationer.
Jag känner på mig när det är på gång, får sedan en känsla av déja-vu, det är hela tiden samma människor och situationer jag ser och jag tror jag hör musik. Efteråt blir jag våldsamt illamående, känner mig kräkfärdig och får enormt ont i huvudet.
Jag får en känsla av att jag måste placera människorna och situationerna, att det på något vis är nyckeln, men när jag försöker minnas framkallar jag i stället ett nytt anfall. Moment 22.
Otroligt obehagligt är det och jag försöker lista ut vad det är. Ångestattacker har jag tänkt.
Och jag har skämts, för det låter ju som att jag är galen. Men tack kära internet för insikten om att jag inte är ensam.
Detta är inte anledningen till att det varit så tyst från mig, inte i första hand i alla fall.
Jag har bara varit så trött. :)
(Såg nu att jag avslutade förra inlägget med att jag kände mig bättre. Det varade inte så länge innan blev jag sjuk, men nu mår jag faktiskt bättre på riktigt.)
5 kommentarer:
Men fy fan vad läskigt! Men du, kolla upp det, gå till läkaren även om du tror att du vet vad det är och även om det känns dumt. Det är din hälsa det handlar om och den är viktig,
Kram
Men fy, så obehagligt det låter! Hoppas att du får må bättre snart!!! Kan det vara allt omkring dig, som helt enkelt blivit för mycket?
Du kanske behöver prata med någon för att rensa och reda upp lite? Hoppas i så fall att du hittar någon som du har förtroende för och som du "klickar" med.
Kram till dig!
Lâter som om antingen din kropp eller själ försöker berätta nâgot för dig. Förmodligen bäst att lyssna, eller hur?
KRAMAR
Sara
Fifi: Jag har lovat mig själv att om det kommer igen ska jag kolla upp det. Men detta att skriva om det verkar ha varit en mirakelkur för hela helgen har jag mått fantastiskt bra. Som i en fin dröm. Kram!!
Camilla: Tack kära du, ja det är nog allt möjligt som blivit för mycket. väldigt mkt stress, framför allt känslomässig. Jag ältar och ventilerar med min familj och min man, de är min livlina. Och nu är jag på väg upp igen. Men skulle jag trilla ner igen då får jag nog fundera ett varv till. Kram!
Sara: Ja, du har helt rätt. Det är nog både kropp och själ som vill komma till tals... Kramar!!
Läbbigt! Och skönt att höra att det känns bättre nu. Kram på dig.
Skicka en kommentar