En annan sorts panik

Kör 110 på motorväg. Passerar en påfart. Mitträcke till vänster. Bil till höger. Bil som börjar byta fil, till min fil, utan att blinka.

Jag skrek rakt ut, grät och hyperventilerade. Järnspikar vad rädd jag blev. Daniel sa efteråt att jag kunde antingen ha tvärnitat (på E18, yeah right det kändes inte så lockande) eller gasat (men för mig kändes det avigt att öka farten mot den till synes oundvikliga olyckan).

Nu gick det tack och lov bra, men herre min skapare vad förbannad jag är på alla som bara dundrar fram och skiter i att visa sina medtrafikanter vad de har för avsikter. För det här var långt ifrån den enda som struntade i att blinka idag. Nästan ingen använde blinkers vid filbyte utan alla bara glider in framför en. Jaha...

Moderna bilar har ju blinkers, snälla bilister i världen, använd dem!!

Advent i vårt hus

Men alltså, vilken fredag! Helt underbar! Jag fick massor gjort på jobbet, fick träffa en ny chef på jobbet (ev. min nya chef) och det var ett väldigt gott första intryck jag fick. Jag hann med en sväng på stan och när jag hämtat Fia julpyntade jag. Jag brukar aldrig pynta så här tidigt, ljusstakarna åker fram men där brukar det ta stopp. Nu fick jag värsta julkänslorna. Lyssnade på Nisse Landgrens finfina julskivor. Och jag mår så bra! Jag känner mig yngre, lättare, piggare, gladare, starkare.

Nu återstår bara att önska er en alldeles underbar första adventshelg, själv ska jag ladda järnet för kvällens avsnitt av På Spåret.

All by myself

Daniel nattar Fia och sen åker han till annan ort för att spela hockey, hemma efter midnatt (!).
Ensamkväll för mig alltså. Nu klurar jag som bäst på hur kvällen ska spenderas men det lutar åt att det blir med Grey's anatomy, popcorn och glögg.

Annars chockade jag mig själv imorse, jag fick så bråttom iväg att jag cyklade i strumpbyxor i iskylan. Först flera timmar senare mindes jag mina överdragsbyxor och förbannade min obetänksamhet. Cykeln får övernatta på jobbet och jag fick skjuts hem, skönt.

Återstår bara att hålla sig vaken, jag är tokigt trött.

Att komma tillbaka

Känns lite konstigt att komma tillbaka efter en djup svacka, som att jag haft en rejäl urladdning här och så plötsligt är allt som vanligt igen. Men det känns nog bara konstigt för mig.
Det var väldigt skönt i alla fall, att skriva om det. Förlösande. Jag tror det var sista lilla knuffen jag behövde för att komma vidare.

Den här helgen har varit bra, underbar. Som en skön dröm. I lördags fick jag följa med mamma till vårt konserthus för att lyssna på Sveriges Radios Symfoniorkester och lyssna till underbar musik. Jag blev så rörd av del två (Musorgskijs "Tavlor på en utställning") att kinderna blev högröda och tårarna rann under applåderna (som för övrigt bara fortsatte och fortsatte).

Skola och förskola har stängt idag och jag är hemma med busungen. Snart kommer syster och syskonbarn och så får vi se vad vi hinner med av allt vi tänkt (julkortsfotografering, öppna förskolan, laga/äta lunch, bada badkar, gå igenom bilder osv.).

Return to the land of the living

Det känns lite som rubriken lyder faktiskt, jag börjar så smått återvända till ork och kraft.

Under denna höst har jag, förutom depp och orkeslöshet, lidit av återkommande hallucinationer.
Jag känner på mig när det är på gång, får sedan en känsla av déja-vu, det är hela tiden samma människor och situationer jag ser och jag tror jag hör musik. Efteråt blir jag våldsamt illamående, känner mig kräkfärdig och får enormt ont i huvudet.

Jag får en känsla av att jag måste placera människorna och situationerna, att det på något vis är nyckeln, men när jag försöker minnas framkallar jag i stället ett nytt anfall. Moment 22.

Otroligt obehagligt är det och jag försöker lista ut vad det är. Ångestattacker har jag tänkt.
Och jag har skämts, för det låter ju som att jag är galen. Men tack kära internet för insikten om att jag inte är ensam.

Detta är inte anledningen till att det varit så tyst från mig, inte i första hand i alla fall.
Jag har bara varit så trött. :)

(Såg nu att jag avslutade förra inlägget med att jag kände mig bättre. Det varade inte så länge innan blev jag sjuk, men nu mår jag faktiskt bättre på riktigt.)

Om att se en ljusning

Margit och Sven

Det har varit en tung höst det här. Jag har varit trött och deppig, inte orkat eller haft lust till just någonting. Resultatet av en rad olika händelser både privat och jobbmässigt.

En av de tyngsta sakerna är alla dödsfall. Bara i år har tre medlemmar ur släkten gått bort. Först var det min högt älskade faster, det var så chockartat att jag fortfarande knappt har förstått det. Ofattbart. Året innan gick min lika högt älskade morbror bort, även där gick det chockartat fort.
Nu i höst gick farmors lillasyster och lillebror bort. Margit och Sven, de på bilden.

Men för att koppla inlägget till rubriken: idag kändes det plötsligt som att dimman lättade litegrann. Jag hoppas det var den vändning jag längtat efter. Poff, så mådde jag lite bättre. Tänk om det funkade så enkelt med sjukdomar också.

Sköna söndag

Igår somnade Fia halv tolv. Jag somnade efter tre (kunde icke somna). Hann sova fem timmar ungefär innan Fia vaknade igen.

Den här dagen har jag gått i halvdvala. Började dagen med att putsa en köttbit (högrev) som Daniel sen satte på långkok. Vi köper kanonfint kött från Torsåkers kött, viktigt att djuren haft det bra tycker vi.

Sen var det pyssel hos syrran, jag fortsatte sy på en tavla till Fia som jag började på innan hon föddes... jag hade fastnat rätt rejält på att jag var missnöjd med ett par saker och jag har heller inte vetat hur jag ska gå vidare. Tänker mig typ en märktavla. Idag föll det på plats så nu är jag peppad igen. :)  Storslagna saker som hänt idag alltså... :D

Två finfina smakupplevelser idag:
- äppelkaka med flingsalt hos syrran
- köttgrytan med morötter, palsternacka och mycket svamp

Nu väntar en skön kväll och (kors i taket) en kväll då Fia faktiskt somnar före 20!