V22 och den stora tröttheten

Jag kommer fortsätta gå efter mina datum när det gäller bebisen. Att damerna på specialistmödravården är av en annan åsikt får stå för dem.

Idag är jag alltså i v22 (v21+1) och jag är s å  h i m l a  t r ö t t.

Det där med att man plötsligt ska må mycket bättre och bli piggare i andra trimestern har ju stämt förut, men inte den här gången. Ok, jag mår inte fullt lika illa längre, men det är ganska ofta ändå. 

Tröttheten är fascinerande.

Sömn har för övrigt varit temat för det här jullovet. Vårt långa härliga lov som nu är över, snyft.

Vi har sovit i skift, till och med Kalle sov till 9.30 en dag, men annars har vi turats om att gå upp med Kalle och så har den andra (och oftast Fia) fortsatt sova. Mest har jag fått sova, tack älskade maken!

Hur som helst, vi har kommit drygt halvvägs i graviditeten. Foglossningen kommer och går men oftast som hugg och har inte suttit i längre än ett par-tre dagar åt gången som längst. 

Om knappt två månader börjar jag jobba igen, för att sedan sluta jobba efter ytterligare två månader. Jag förstår att min chef tycker att det känns lite onödigt (han har inte sagt det rent ut men det märks).

För övrigt visade min telefon -18 grader imorse! Hoppsan.

En annan sak: jag minns inte vilken dag vi sa att Fia ska komma tillbaka till dagis. Imorgon eller på tisdag? Det har varit stängt på avdelningen så jag har inte kunnat ta reda på det heller men förhoppningsvis får jag ett mail imorgon bitti.

Surkål, små tyska vita korvar & stark senap till middag. Mums.

Sen avslutar vi lovet med de två sista avsnitten av Solsidan och lite cheddar.

Fint så.